onsdag 29 december 2010

Premiär för svenska Masterchef



Masterchef är ett format som gjort toksuccé över hela världen, och nu är det Sveriges tur. 12 januari har den premiär på tv4. Juryn består av Markus Aujalay och Leif Mannerström samt TV4:s Per Morberg. Jag vill fan skicka produktionsbolaget till Rättviseförmedlingen - ingen kvinnlig kock finnes?!!
Kolla trailer här.

Första avsnittet av V säs 2!



Hur kan man ha en sån tur att man upptäcker en ny serie man gillar, tokplöjer hela första säsongen, tror att serien lagts ner då det inte finns en säs 2, bara för att upptäcka att det är blott ca en vecka kvar tills andra säsongens första avsnitt sänds i USA? 4 januari! Hurra! V alltså, säs 2, avsnitt 1 - "Red Rain".

måndag 27 december 2010

Femman visar Hellcats

Kanal 5 kommer att visa Hellcats, en serie som jag verkligen inte tyckte om, men om man är ovanligt förtjust i One Tree Hill och att se folk göra volter, och inte vill bli överraskade av vare sig plot eller huvudkaraktärer, så är det alltså snart möjligt på svensk tv.

Krystade utmaningar i realitytävlingar



Senaste America's next Top Model tycker jag skärpte sig (något) med utmaningarna, ni vet de som händer i början av varje avsnitt. I början var det någorlunda normala saker, försöka posera fast det är kallt typ, men med varje säsong blev det mer och mer bananas. Det värsta är att utmaningarna levereras med gravallvarlig min, och ska knytas ihop med varför den här meningslösa och svåra utmaningen har något med modellyrket att göra - en av mina värsta är utmaningen (tänk allvarlig min):

- I modellvärlden är det ofta man poserar med en manlig modell (bilder på en manlig och en kvinnlig modell som posar tillsammans). Därför är det viktigt att man kan knyta an till den manliga modellen - snabbt. I er utmaning kommer ni få åka linbana (!) tillsammans med en manlig modell, och ni ska snabbt skapa en bra kontakt och "knyta an" med honom.

Jaha de stackars tjejerna går in i linbanehytten, och HOPPSAN! - den manliga modellen är ju självgoda assholet NIGEL, en av deras domare! Nigel gillar inte när man är kaxig. Nigel gillar inte när man blir personlig (kommenterar färgen på hans sneakers). Nigel gillar inte när man flörtar, men inte heller när man är blyg. Någon random tjej "you've got personality!" vinner utmaningen, hurra!

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan hur jag märkt att när en realitytävling hållt på i för många säsonger blir utmaningarna och tävlingarna mer och mer krystade överhuvudtaget. Tills slut har det ingenting att göra med yrkesskicklighet att göra, utan bara att det ska bli bra tv. Och jo, man kallar det "kreativitet" som ska bedömas.

Som i senaste avsnittet av Top Chef, säs 8. Utmaningen är att göra en kalkonfyllning (Turkey stuffing - säger mig som icke-amerikan inte ett skit vad det innebär) UTAN ATT ANVÄNDA KÖKSREDSKAP. Detta ska alltså visa hur bra kock man är. Folk river ost med hjälp av hyllplan, och använda majskolvar (bild) och selleri för att röra om i gryta. Vinnaren får 20 000 dollar. Alltså, näe.

söndag 26 december 2010

Nya V - med ödlor, utan kunskap om hur man sprider info på internet.

1983 kom serien V på tv. Alla såg den. Alla. Alla utom JAG eftersom mina föräldrar var oerhört stränga när det gällde sådant som kunde ge mig mardrömmar, och till det räknades tydligen hårdsminkade brudar i röda overaller som med hjälp av dålig dataanimation åt råttor och sköt laserpistol med samma friska humör. Med hjälp av tidningen Okej och kompisar vars föräldrar inte var lika nogräknade hade jag någorlunda hum om vad serien handlade om, den onda hette Diana (se bild, herregud vilken 80talsestetik de onda ödlorna körde med!), den snygga hette Mark (det var förstås en oerhörd skam att inte få se V, så jag ljög och att att jag var kär i Mark jag med, för det skulle man) och det var någon slags skräckslutscen där ett nyfött hybridbarn ser ut som ett vanligt spädbarn, men som plötsligt sträcker ut en ödletunga - läbbigt!

Men trots dessa små glimtar in i den fascinerande V-världen var den ändå nästan helt utan förförståelse som jag kastade mig in i den nya versionen av V. Storyn är: Stora rymdskepp hovrar plötsligt över varje stor stad i världen.Deras ledare och drottning är "Anna". Anna talar med sin milda röst till världens nationer om fred, förståelse och erbjudande om att få ta del av utomjordingarnas teknik och medicinska framsteg. Men MOAHAHAHA vad de inte vet är att de så klart har onda avsikter. Det startas snart en liten motståndsrörelse, "The fifth column", i New York med lite udda människor - en FBI-agent, en präst, en terrorist och en snäll v-ödla som förändrat sin syn på människor genom att han mötte kääärleken. FBI-agentens 17-åriga son Tyler kärar ner sig i v-ödle-Annas dotter Lisa, som bara spelar sina känslor för honom - eeeelleeeer?!

Det mest spännande med den här serien är så klart - vem är ond och vem är god? Vem kan man lita på? Det är inga, eller extremt få, strider med laserpistoler. Inga biljakter, inga handgemäng. Men trots, eller tack vare (jag tycker nämligen actionscener är skittråkiga och tjatiga) det blir man helt hooked på spelet mellan motståndsgruppen och V:arnas ledare Anna (bild nedan). Och det hela handlar om vilka världens invånare ska tro på. Ska de lita på att Anna och de andra kommer med frälsning på jordens elände? Eller på den lilla motståndsrörelsen? Det är skitspännande faktiskt, och ett par intressanta karaktären, nyhetsreportern Chad Decker (Scott Wolf från Ensamma hemma!!) som anar vilka the Visitors egentligen är, men som struntar i det för egen vinnings skull.

Men. Vad fan. Det är så jävla ologiskt att ödlorna inte avslöjas för vilka de är. DET ÄR 2010 FOR GODS SAKE - har motståndgruppen hört talas om internet? You Tube? Twitter? Facebook?! De kämpar och kämpar för att världen ska få veta sanningen bakom vilka besökarna är, men det funderar inte en enda sekund att fota en ödla utan sin hudkostym och lägga upp på internet? Nej istället tar de sig upp till moderskeppet, farligt farligt, hijackar en sändning som visas på moderskeppets undersida (som fungerar som en gigantisk tv-skärm) för att lägga upp ett ändå kryptiskt meddelande. Istället för att skapa ett fucking klipp på You Tube. SÅ ologiskt.
NEJ det är inte heller logiskt att det finns rymdskepp osv, men hur overkligt det än är så måste man ändå följa lagarna för det universum man skapat! Så nu är det en framtid som på alla sätt är så vår - fast MED aliens och UTAN internet?! Irritation jag inte kan släppa.



lördag 25 december 2010

En andra säsong av Masterchef US

FOX har beställt en andra säsong från den amerikanska versionen av Masterchef.
Masterchef, där amatörkockar tävlar mot varandra, är ett trevligt program i de andra versionerna som finns runt om i världen, Australien, England (Nya Zeeland tror jag också) men FY FAN vad det är elakt i amerikanska versionen! Gordon Ramsey är huvuddomare (han framstår nästan som en parodi på sig själv här, så taskig och gormig som han är), med hjälp av två manliga sidekicks, och oboy vad det skälls, hånas, ryts, och välts ner mat i soptunnor under oupphörliga förolämpningar.

Man mår bara dåligt och tycker synd om de förnedrade och tårögda deltagarna. Kolla på den här bilden nedan. Inte fan var det så äckligt så man måste spotta ut det va! Nej, bli snällare, annars är det inget kul att titta på.


Var tusan hittar jag The shot?!



Men hur bra verkar inte det här?! Jag som är en sucker för Top Chef, Top Model, Project Runway, Work of art, blev tipsad om "The shot" från 2007, där tio personer tävlar om vem som är den bästa modefotografen. Man förstår att den följer exakt samma formel som ovanstående serier - men vem bryr sig om det, när man aldrig tröttnar på konceptet?! Läs:

"10 amateur photographers the chance to live out their wildest fantasies in pursuit of their ultimate dream: to become the next great fashion photographer.

These aspiring photographers will embark on a series of photo shoots meant to challenge their creativity and expose their individual weaknesses. For the first time in their lives, the cast will work with supermodels and high-end professionals, while traveling to exotic locations -- all to capture that one perfect shot.

Whether it's shooting on the deck of a schooner in the midst of a storm,
or trying to get a supermodel to cuddle up to a Siberian tiger, our cast will face daunting tasks and obstacles that will test their talent, desire and drive to be the next great fashion photographer."

Vilken dröm. Men så jäkla omöjlig att hitta någonstans. Enda ställen där den går att ladda ner är weirdoställen där man måste bli medlem i något konstigt, och det verkar dessutom inte finnas någon som tycker att den är värd att fildela så...jag får väl ge upp. Den finns inte ens på You Tube. Asch.

Hellcats - inga cheers för cheerleaderserien


Man får inte lägga ner en serie utan att ha gett den tre avsnitts-chansen. Därför ska jag nu titta på det tredje avsnittet av Hellcats, trots STORA betänkligheter. Handlingen i korthet (nej, det är inte ens i korthet, det ÄR hela handlingen):


"Alternativ" tjej, Marti (det alternativa ligger i att hon har typ en jeansväst och läser juridik) med ensamstående mamma har inte råd att betala collegeavgiften. Den enda utvägen är att gå med i skolans berömda, nu på fallrepet, cheerleading-team. På try outs slår hon alla med häpnad med sina okonventionella rörelser, och häpp, hon är med i laget men har skaffat sig en fiende på köpet, den cheerleadern var plats i laget hon knyckte.

Eftersom jag älskade filmen Bring it on, (Kirsten Dunst och Eliza Dushku bland annat, se den istället!) hoppades jag att detta skulle vara en enda lång Bring it on-fest, jag saknar en ungdomsserie att följa, men ack, om det ändå vore så väl att den vore det minsta lik Bring it on...I Bring it on gör man det bästa av att det är ett gäng misfits som är med i gruppen. Marti är skeptisk och hånfull i kanske tio minuter, men istället för att visa hur jobbigt det måste vara att flytta in i ett hus med enbart cheerleaders, hänga på gym där "alla negativism är förbjuden", att gå omkring i minikjol osv, så anammar hon utan problem hela kulturen, istället för att göra det mesta av kulturkrocken.

Det här är också en kopia av One tree hill, och då menar jag inte bara kackigt manus och halvdana skådespelarinsatser. Marti är en kopia av Peyton i One tree hill, inte bara ser hon exakt likadan ut, med ett häääärligt lockigt blont hår, Marti, liksom Peyton, ska också vara alternativ, vilket visar sig i i princip lite mer eyeliner och lite trassliga familjeförhållanden, plus soundtracket vräker på med skitdålig rock med kvinnlig sångerska a la Katy Perry varje gång hon visar sig i bild. Både Marti och Peyton har bästa kompisar, brunetter som dejtar deras mannen-av-folket-bästisar (Lucas, fast här heter den härliga snubben Dan). Jag kan bara se in i framtiden att det bäddar för kärlekstrubbel i lilla kärlekstriangeln, gäsp.

Det är även lite andra småsaker jag stör mig på:

1. Ja Marti har en snygg kropp. Ja hon har en konkav mage. Jag orkar ändå inte se kameran slicka i sig supervältränade kroppar 50 % av tiden.

2. Så jävla irriterande, när det är scenbyte i avsnitten har man då och då den härliga effekten att en person hjular över hela bilden. (ni vet, ibland ska det ju spexas till med en swoosh med tillhörande ljudeffekt, här är det alltså en hjulning med ljudeffekt). Se bilder till vänster.


3. MUSIKEN. Kräääk för att det är en ständigt pågående ljudmatta med crap-uptempo-sämsta sortens amerikansk pop-rock.

Men jag gillar faktiskt Martis nya bästa vän, kaptenen för laget, Savannah, som spelas av Ashley Tisdale. jag vet inte varför, hon är käck och kristen och ber till gud i motljus (se bild). Tisdale är en sån där gammal Disney-tjej som varit med i alla High school musical tween-filmer, men det är nåt kul med henne i alla fall. Eller så greppar jag efter halmstrån.

Nu ska jag se tredje avsnittet, hoppas inte på underverk.

fredag 24 december 2010

The walking dead inte tillbaka förrän i höst...



Suuuuuuck.
Jag skrev ju nyss om hur mycket jag gillade The walking dead, zombieserien som bygger på serien med samma namn. Min stora poäng var till och med att jag var så glad över att ha fått en ny serie där jag kunde se fram emot ett avsnitt varje vecka, nu när Dexter var slut.
Men ååååååhhhh så läser jag att första säsongen bara har sex avsnitt! Jag har har såklart sett alla sex i en rasande fart. Det ska bli en andra säsong, med glädjande hela tretton avsnitt, men premiären är beräknad till oktober 2011, dvs det är låååångt kvar...

Jag klagade ju även över de superlama kvinnoporträtten, men jag har läst lite vad folk säger som läst serien, och tydligen ska det dyka upp en kickass tjejkaraktär, så vi hoppas hon är med i andra säsongen. Annars tippars jag att den rasistiske supertuffingen som högg av sig sin ena hand för att komma loss ur handbojorna där han lämnades fastlåst på ett tak mitt i zombiemyllrande Atlanta, kommer spela en stor roll i nästa säsong också, kan vi tänka oss att han blir någon slags onding som är ledare för andra taskiga människor som inte alls bara vill leva i fred? Man känner ju att det kommer bli lite uttjatat i längden med bara sparka levande-död-stjärt, så intriger människor emellan är ju troligt. Oktober 2011 alltså...

torsdag 23 december 2010

Spinoff av Gossip Girl!


Det ska bli en spinoff av Gossip Girl som kommer att utspela sig i Los Angeles under 1980-talet med bland annat Brittany Snow (American Dreams) och Ryan Hansen (Veronica Mars) i huvudrollerna. Hm kan det handla om föräldrarnas liv månntro?
Ryan Hansen (Veronica Mars, Party Down) är ju underbar, men jag är så van vid att han spelar en komisk karaktär, så jag vet nästan inte om jag vill se honom i någon töntig Gossip Girl-spinoff.

Teen Wolf som serie?!

Alltså när jag var typ 11 älskade jag Michael J Fox. Framför allt för Tillbaka till framtiden, men han var ju även med i klassiska pärlor som... Teen Wolf. Jag kommer inte riktigt ihåg den, men fräschade upp minnet med den här härliga 80-talstrailern:




Nu har MTV gjort en ny tv-serie med samma namn (samma story också typ, nörd i skolan blir varulv) och ja, jag är fruktansvärt osugen på att se den, ärligt, hur uttjatat kan det bli nu med varulvar och vampyrer, klysch klysch klysch. Buuu. KOlla här:


Ny superhjälteserie, kan den här vara något?




Heroes blev ju bara fruktansvärt tråkigt, och det finns en gräns för hur många gånger man kan se Spiderman-filmer. Det ryktas att Hulken ska bli ny tv-serie, Wonder Woman likaså, tills dess ska jag kolla om No ordinary family kan vara något.

Dexter kommer tillbaka för en sjätte säsong!




Showtime heter den amerikanska kanalen som gör Dexter, och de har meddelat att det blir en sjätte säsong, med alla de kända skådespelarna. Det är inte säkert om detta blir den sista säsongen, men om det ska kunna bli en sjunde så måste alla skådespelarnas kontrakt omförhandlas.

Men något annat som tagit slut är förhållandet mellan Michael C Hall och Jennifer Carpenter (som otäckt nog ju spelar hans syrra Deb i serien)



Booths slipsar i Bones

Jag har precis börjat mörsa loss på Bones. Jag vet att det är en gammal serie, men det är himla gutt att börja på en puttrig serie med lite klur, lite skoj och lite loooove som har gått i en massa säsonger som ligger framför en hela vintern.

David Borena...Borenaz? Borenaszc? Watherever vad skådisen med det hela hopplöst svårstavade namnet heter (googla googla Boreanaz var det, vilket crazy namn), som ju först var en vacker svårmodig vampyr i Buffy, sedan lite kralligare monsterjagarvampyr i spinoffen Angel, spelar agenten Booth i Bones. Och som en lite kul grej, som aldrig (inte hittills vad jag sett i alla fall) det snackas om i själva serien, så har Booth alltid väldigt spexiga SLIPSAR. Minst tre olika, i varje avsnitt. Det måste vara tusentals genom hela serien! Jag var tvungen att googla upp, och det visar sig att det är David Bor...David B som själv valt slipsarna, att han tycker det är en lite kul grej, att många av dem är privata, och att han gillar att köpa en massa corny slipsar på loppisar och second hand.

Jag försökte youtuba upp om någon gjort en sammanställning av Booth och hans slipsar, men fick mycket, mycket märkliga resultat.

The walking dead


Efter sista avsnittet av Dexter säs 5 infann sig en ohygglig tomhet...inget att se fram emot...inget mer kastande sig på isohunt för att kolla om senaste avsnittet äntligen kommit upp...tills nu. Svaret heter The Walking Dead - en zombieserie.

Egentligen har jag en strik regel mot skräck. Jag blir så fruktansvärt rädd - och mardrömmar kommer som ett brev på posten. Finns det någon utom jag som vaknat skräckslagen och kallsvettig efter en överdos av Buffy the vampireslayer?! Och ni kan ju tänka er hur jag mår efter tex The Grudge och annat som är PÅ RIKTIGT läskigt, ifall jag blir så skrämd av gummimasksmonster som slåss i papier maché-grottor.

Men så hörde jag i alla fall om The walking dead, och bestämde mig för att titta....jag kunde ju titta bort när det var som läskigast. Och nu är jag, med skräckblandad förtjusning (!bokstavligen) fast, och har på nytt något att se fram emot varje vecka.

Intrigen är så klassisk att den egentligen skulle kunna kännas tjatid. En hederlig polis i amerikanska södern (snubben som spelar "Egg" från "This life", den gamla brittiska serien, ett extremt kärt återseende!) blir skjuten, och hamnar i koma på sjukhuset. När han vaknar är sjukhuset tomt. När han släpar sig ut ligger liken en masse utanför, men inte en levande människa syns. Ingen levande MÄNNISKA nä, men plötsligt kommer något väsande och rosslande emot honom...

Ja ni hajar. Letandet efter andra människor i allmänhet, och den saknade familjen i synnerhet, börjar, i en värld där ett okänt virus tagit död på nästan hela mänskligheten, och omvandlat dem till levande lik som förlorat all mänsklighet, det enda som finns kvar är hunger och blodtörstighet.

Serien bygger på en graphic novel, eller "serieroman" och är en blandning av klassiska zombiefilmer som Dawn of the dead och Pestens tid. Det är mycket gore, blod och kroppsdelar sprutar, lite för mycket för min smak, men monsterna är fantastiskt välgjorda, och TACK GUD inte dataanimerade. Tack mask och kostym som gjort så bra jobb. Det är klassiska hasande efterblivna zombies, inga jäkla tok-kutande grejer som varit poppis i tex 48 dagar/veckor senare-filmerna.

Det enda jag egentligen kan klaga på är att kvinnoporträtten som vanligt är efterblivet hopplösa. De ska räddas. De gråter. De skriker. Ett ypperligt inlägg om det bisarra i att kvinnorna egentligen inte är nyttiga till något annat än att tvätta kläder kan ni läsa här.

lördag 11 december 2010

Test för kvinnliga karaktärer i film





"The Bechdel test for women in movies" funkar lika bra för tv-serier. Du kan se inslaget här, annars, när du ser en film eller en tv-serie, fråga dig dessa fyra frågor:

  1. Finns det kvinnliga karaktärer?
  2. Har de namn?
  3. Pratar de med varandra?...
  4. ...och OM de gör det, pratar de då om något annan än en man?
Jag lovar, har man börjat tänka på det här kan man inte sluta. Och man chockas över hur få filmer det är som lever upp till de här kriterierna (gör omvänt test för män, och så gott som allt gör det.)

Fy faaaan vad orättvist!!!

Serier jag följer just nu

  1. Dexter (sista avsnitet, låt det aldrig ta slut...)
  2. The Event (Den är okej.)
  3. Glee (Avskyr när de sjunger, älskar när det är skruvad high schoolscener samt när Sue Sylvester är elak.)
  4. Top chef 8 (Älskar alla Top Chef, här är det kockar från tidigare säsonger som varit nära att vinna, som komemr tillbaka och får en andra chans.)
  5. The artists in residence (SVT Humor, eftersom jag är inblandad i produktionen.)

Det vill säga en ganska måttlig lista. Sedan har jag ju ganska många andra serier på gång förstås...

Work of Art


Bravo Tv gör en massa tävlingsprogram som Project Runway (numera kanalen Lifestyle) och på EXAKT samma koncept bygger serien Work of Art. Det är tråkigt att ingen svensk kanal köpt in serien, och det är faktiskt konstigt att den blev gjord överhuvudtaget.

Konceptet är alltså ett antal deltagare, konstnärer, som i varje avsnittet får en utmaning. Det kan vara att göra ett offentligt konstverk, porträtt av varandra, inspireras av en viss typ av bil (hej skamlös produktplacering!) eller att skapa utifrån elektroniskt skrot. Då alla deltagare har sin specialitet - foto, måleri, skulptur osv blir det väldigt annorlunda tolkningar. I slutet av varje program visas resultatet på en utställning, en jury bedömer konstverken med hjälp av deltagarnas förklaringar och, surprise, en röstas ut varje gång. Vinnaren fick en utställning på Brooklyn Museum of art. Vissa av domarna var riktigt kända, som Andres Serrano (ni vet han med "Piss Christ").

Här retas Ryan med den ibland mycket pretentiöse och självgode - men talangfulle - hipstern Miles.

Programmet funkar häpnandsväckande bra! Personligen tyckte jag det var otroligt spännande att se, och tydligen så väckte till och med programmet en riktig debatt om konst i USA. Exekutiv producent var Sarah Jessica Parker, vilken måste varit ett måste för att sälja in programmet.

Få det göttiga utan att behöva se serien


Jag orkade aldrig riktigt med Gilmore Girls. Det eviga pratet! De tossiga småstadsborna! Den präktiga präktiga PRÄKTIGA Rory som har enbart ett enda ansiktsuttryck!

Men. När underbara Jess dyker upp blev jag plötsligt sugen på att uthärda tokerierna. Jess spelas av Milo Ventimiglia, nu mer känd från Heroes, här i Gilmore Girls en svårmodig tonåring, och "bad boy". I denna rekorderliga serie betyder "bad boy" att man skolkar från lektionerna och talar uppkäftigt till äldre - inte att man skjuter upp heroin.

Men om man vill slippa munhuggeriet mellan Lorelai och hennes mamma, Lorelai och Rory, Lorelai och Luke så är det bara att knappra in Rory Jess på Ypu Tube. Vips dyker det upp klipp där folk samlat "Top 15 Jess and Rory moments", "Jess says I love you" eller självklart min största favorit, som är när Jess och Rory kysser varandra för första gången...åh!



Den som You Tubar skall finna...John Francis Daley

Bara för att jag letade efter Freaks and Geeks-Sams piniga intåg i skolan iförd blå jumpsuit (se inlägg nedan) så upptäckte jag att skådisen, John Francis Daley, är med i Bones! Bones har jag bara sett några minuter av, och helt missat honom. Tur. Det är något djupt obehagligt med söta unga pojkskådisar som växer upp och blir män.

Det är svårt att åldras med behag om man har ett pojkaktigt utseende. Jag kom bara på en som lyckats - Leonardo DiCaprio.

fredag 10 december 2010

Vi börjar väl med världens bästa serie.

FREAKS AND GEEKS (1999-2000)

Jag är fruktansvärt förtjust i high school-serier. Kanske är jag traumatiserad av högstadiet och bearbetar ångesten från de taskiga niorna genom att plöja serier där de taskiga alltid får på moppo?

Freaks and geeks. Ack detta är världens bästa serie. Och hur mycket jag förbannar världen för att den inte insåg det i tid, så man nu bara får leva med en enda, fulländad säsong. Den gick i Sverige under det kreativa svenska namnet Nollor och nördar.

Serien, som kretsar kring syskonparet Sam (geek) och Lindsay (geek som börjar hänga med freaks) utspelar sig på McKinley high school tidigt 80-tal, och är så varm och rolig och fin samtidigt...åååh!

Mycket av det som händer huvudkaraktärerna är sådant som skaparen, Paul Feig, själv upplevde som tonåring i Michigan - till exempel när töntiga Sam i ett desperat försök att hotta upp sig kommer till skolan i ett slags vansinnig discooverall ("no, it's a parisian nightsuit!")...

Det dröjde innan Freaks and Geeks kom ut på dvd. Serien är nämligen proppad med musik från den tidseran, och eftersom serien gått så dåligt på tv hade man helt enkelt inte råd att släppa den utan att ta bort musiken - vilket skaparna vägrade. Men en extrem hängiven fanskara startade forum, hemsidor, namninsamlingar, allt för chansen att få se serien igen (detta var innan allt var enkelt nedladdningsbart mina vänner!), och jag erkänner villigt jag själv var en av dessa fans. Fan-lobbyingen lyckades, och serien släpptes (jag åkte till New York för att köpa den samma vecka som släpptes, jag säger inte att det vara BARA för att köpa den men...). Boxen är fantastisk. Köp den.

Nästan samtliga unga skådisar i Freaks and geeks har gått vidare till strålande karriärer - Seth Rogen (Knocked up), James Franco (Spiderman), Linda Cardellini (ER), Jason Segel (I love you, man och How I met your mother). Producent var Judd Apatow, inte lika känd då som nu kan man säga.