Efter sista avsnittet av Dexter säs 5 infann sig en ohygglig tomhet...inget att se fram emot...inget mer kastande sig på isohunt för att kolla om senaste avsnittet äntligen kommit upp...tills nu. Svaret heter The Walking Dead - en zombieserie.
Egentligen har jag en strik regel mot skräck. Jag blir så fruktansvärt rädd - och mardrömmar kommer som ett brev på posten. Finns det någon utom jag som vaknat skräckslagen och kallsvettig efter en överdos av Buffy the vampireslayer?! Och ni kan ju tänka er hur jag mår efter tex The Grudge och annat som är PÅ RIKTIGT läskigt, ifall jag blir så skrämd av gummimasksmonster som slåss i papier maché-grottor.
Men så hörde jag i alla fall om The walking dead, och bestämde mig för att titta....jag kunde ju titta bort när det var som läskigast. Och nu är jag, med skräckblandad förtjusning (!bokstavligen) fast, och har på nytt något att se fram emot varje vecka.
Intrigen är så klassisk att den egentligen skulle kunna kännas tjatid. En hederlig polis i amerikanska södern (snubben som spelar "Egg" från "This life", den gamla brittiska serien, ett extremt kärt återseende!) blir skjuten, och hamnar i koma på sjukhuset. När han vaknar är sjukhuset tomt. När han släpar sig ut ligger liken en masse utanför, men inte en levande människa syns. Ingen levande MÄNNISKA nä, men plötsligt kommer något väsande och rosslande emot honom...
Ja ni hajar. Letandet efter andra människor i allmänhet, och den saknade familjen i synnerhet, börjar, i en värld där ett okänt virus tagit död på nästan hela mänskligheten, och omvandlat dem till levande lik som förlorat all mänsklighet, det enda som finns kvar är hunger och blodtörstighet.
Serien bygger på en graphic novel, eller "serieroman" och är en blandning av klassiska zombiefilmer som Dawn of the dead och Pestens tid. Det är mycket gore, blod och kroppsdelar sprutar, lite för mycket för min smak, men monsterna är fantastiskt välgjorda, och TACK GUD inte dataanimerade. Tack mask och kostym som gjort så bra jobb. Det är klassiska hasande efterblivna zombies, inga jäkla tok-kutande grejer som varit poppis i tex 48 dagar/veckor senare-filmerna.
Det enda jag egentligen kan klaga på är att kvinnoporträtten som vanligt är efterblivet hopplösa. De ska räddas. De gråter. De skriker. Ett ypperligt inlägg om det bisarra i att kvinnorna egentligen inte är nyttiga till något annat än att tvätta kläder kan ni läsa här.
Kommentarer
Skicka en kommentar