söndag 28 oktober 2012

Amerikanska valet och You Tube-tips - del 2

...och det fortsätter!

Ja, det är en annan favvo, Joss Whedon, som så klart har hjärtat på rätta stället och gör en anti-Romney-video. Självklart med ett Joss-igt tema.




"Vote Romney! Vote zombie apocalypse!"

fredag 26 oktober 2012

Tv, amerikanska valet och You Tube-tips

Herregud de verkar vara helt bananas i sin valrapportering overseas. Fox News alltså...vilka vidriga lögnhalsar och svinpälsar. Tur då att man hittar guldkorn med ens favvosar på You Tube. Först en helt under-under-underbar snutt som fick mig att grina som en galning!:



Hur många kändisar såg du?

Sedan en extra med Lena Dunham (Girls). Okej, lite tramsigt tycker jag alltid det är när det ska låta som att man pratar om sex för att göra en rolig poäng. Men lite kul, och gulligt - men tydligen har den här filmer förorsakat en STORM av protester i USA. What, insinuerar hon att SEX EXISTERAR ÖVERHUVUDTAGET?! Kolla hur många som tryckt på ogilla-knappen!? Pryda miffon.


Oh herre, låt inte Mitt Romney vinna.

tisdag 23 oktober 2012

Måste skriva mer om Torka aldrig tårar utan handskar

Vill ha glad bild.
 Hörni ni lovar mig väl att ni har sett Torka aldrig tårar utan handskar?! Igår gick sista delen och jag erkänner gärna att jag, som så många andra, tokbölande mig igenom hela avsnittet. När Rasmus skriker "Rör mig inte!!" till Benjamin...alltså jag kunde inte ens sitta still. Och tårarna rann i tjugo minuter efter att avsnittet var slut. Visst, det är inte helt svårt för mig att bli rörd eller fälla en liten tår här och där. Men det här var helt extremt. Jag kunde inte sluta läsa vad andra skrev om på Twitter, i chatten med Jonas Gardell, överallt...de som överlevde, (en av dem är en av mina föräldrars bästa vänner - han är tydligen tackad i boken, undrar om han var med?), de som vårdade, de som var anhöriga...

Och det här kanske inte är så tv-relaterat som jag vill skriva om nu. Men homofobi. Alltså det är i princip det allra jävla konstigaste jag vet, hur FAN kan man vara emot att personer av samma kön blir kära i varandra/tänder på varandra...jag vet inte hur många utropstecken och frågetecken den meningen kräver egentligen... Men att det existerar sådana jävla trångsynta efterblivna idioter till människor som har problem med det, VARFÖR? VARFÖR?

På vissa sätt kan jag åtminstone ana varför folk är sexister (man tjänar på det om man är man) eller rasister (att frukta det okända, att vara rädd för det som är annorlunda, tja, det är förjävligt, men antar det sitter djupt i människan?) men att vara FUCKING HOMOFOB...jag fattar inte!!!? Vad i helvete kan det spela för roll, för någon?!

Om du är en person som tycker det är fel eller konstigt med bögar och flator, läs aldrig mer den här bloggen igen. Och snälla gå i terapi/läs på för du hör inte hemma i ett modernt samhälle och har uppenbart stora problem. Eller typ gå om dagis. Hej då.

Och så kollar vi på den här miniminidokumentären:


Grååååt!
 (Bara en sak jag inte gillar. Det är frasen "it's okay to be gay", det är så...som om man är snäll och tillåtande. Tycker alla som är gay precis lika gärna säga "it's okay to be hetero".)

Här är SVT-chatten med Jonas Gardell.
Här finns alla tre avsnitten av den fantastiska fantastiska serien på SVT Play. Se, eller se om!

måndag 22 oktober 2012

Tv-krönikan: Project Runway, Torka aldrig tårar utan handskar och Moonshiners

Tja, vad ska jag säga om det här avsnittet. Jag är lite okoncentrerad. Jag pratar om sånt jag redan skrivit om här på bloggen. Men ni kan spana in mitt misslyckade "kreativa" nagellacksförsök, med tokigt rosa naglar med tokigt ojämnt utplacerade grå naglar - tyvärr såg det inte "kreativt" ut utan som om jag hade slagit mig på naglarna med en hammare. Så kan det gå.

söndag 21 oktober 2012

American Horror Story: Asylum - INTE en recension

Hörni jag beklagar. Jag lovade någon att titta och recensera American Horror Story: Asylum. Jag kan ej hålla det löftet. Jag såg introt, knappt med ljud. Jag såg vinjetten. Mådde illa av skräckångest.

Stängde av. Tänker aldrig se igen.

Enligt pålitliga recensenter ska dock den här säsong 2 (helt fristående från ettan) som utspelar sig 1964 på ett vidrigt jäkla vansinnigt mentalsjukhus med en iskall galen nunna (Jessica Lange) som boss vara väldigt bra.

Tja ni får lita på det. Se den inte ensamma.  Se typ inte ens det här om ni vill kunna sova:



Nu ska jag försöka lugna mig med senaste Parks and Rec och försöka utplåna synerna från min hjärna.

tisdag 16 oktober 2012

Årets tonårstv-fynd - Portkod 1321!


Tonårsdrama görs ju knappt längre i Sverige, det finns bara inget tittarunderlag och inga pengar. Tack och lov då för SVT Play som kan göra bra saker ändå.

Portkod 1321, som svenska Eyeworks gjort (hurra, och blir avundsjuk) är i all sin enkelhet en historia om då olika tjejer, präktot Agnes och den tuffa Steph, som tvingas leva som plastsystrar i en Stockholmslägenhet en sommar, då deras rockiga mamma respektive pappa (Wille Crafoord!) är på turné/kärlekssemester tillsammans.

Det är kanske förutsägbart, man fattar att tjejerna som hatar varandra kommer bli vänner, och man fattar på ett ungefär hur kärlekshistorierna kommer gå till. Men det gör inget! För för en gångs skull är manuset tillräckligt bra, och skådisarna tillräckligt bra, för att det ska bli underbara små avsnitt (jag har sett de två som gått, de är tio minuter långa) som jag verkligen kommer följa trots att jag inte direkt är målgrupp...

Fotot är ljuvligt, det är sommarstockholm, det är Annika Jankells superlookalike:iga dotter Happy i en av huvudrollerna, titellåten är bra, föräldrarna är perfekta...

Se direkt, tio minuter har du, HÄR!

Tack och lov slipper vi Next Caller...

Kommer ni ihåg när jag började skriva om alla kanalernas nya serier - ett ambitiöst projekt som slutade med att jag bara orkade skriva om tre av dem tror jag...i alla fall, när jag skrev om NBC:s nya var jag verkligen inte imponerad - men jag tippade rätt i alla fall, de som verkar uthärdliga var det också. The New Normal och Revolution är båda, om inga mästerverk, ändå "helt okej".

Men jag förfasade mig även över den ruttna ruttna ruttna idén med Next Caller - koncept: grabbig radiopratare tvingas få en kvinnlig sidekick, som är feminist HERREGUD så ofattbart KUL!!

Nu mina damer och herrar jag är SÅ glad över att kunna avslöja att serien blir inte av. NBC visar inte ens de avsnitt som de med surt förvärvade pengar redan spelat in, så inihelskotta kasst blev det alltså.

Jag kollade på trailern. Alltså...nej. Ni får se för er själva.

Har de skrivit fel? Ska en grabbig radiopratare tvingas jobba med en tjej som är...utvecklingsstörd? Äh, jag vet inte vem eller vad jag hatar mest med det här.

Rest in NOT peace Next Caller.

torsdag 11 oktober 2012

För alla Mini-Mello-älskare...

...kan jag nämna SKRYT SKRYT att jag fått den extrema äran att spela (min röst då) en av toarulle-dockorna på en audition. Jag sjunger Bomfunk MC:s Freestyler...

Jag kan inte. INTE sjunga. Speciellt inte sjunga FREESTYLER ROCK THE MICROPHONE med värdighet (vem kan?). Det här är lyteskomik. Lägger upp länk när den kommer...(kanske).

Om "Torka aldrig tårar utan handskar"

Adam Lundgren och Adam Pålsson som Rasmus och Benjamin. SÅ bra. Ack låt dem vara så unga och kära och lyckliga för alltid...
Nu har årets bästa svenska drama kommit. Torka aldrig tårar utan handskar är bara så bra. Och fruktansvärd. Jonas Gardell har sagt i en intervju att han skrev boken (som serien, eller mini-serien, tre avsnitt, bygger på) för att få svenska folket att gråta. Och fatta hur vidrigt man behandlade homosexuella och offren för aids på 80-talet.

Och nog jävlar gråter man alltid. Ni kan nämna kackigt animerade vita älgar, övertydlighet, för uppenbara 80-talstidsmarkörer...men jag känner bara ett outsägligt knip i hjärtat som så få saker får en att känna. Och då ska ändå första avsnittet vara det sämsta och det minst rörande - herregud, jag vågar knappt se de andra.

Ni måste se. Första avsnittet ligger på SVT Play, här.

onsdag 10 oktober 2012

Supersnabbt om Dexter

Säsong 7 har börjat av Dexter, och efter en förfärlig förra säsong börjar det ta mig tusan jäkligt lovande! Känner mig svinsugen igen att följa.

En sak bara: hata hata hata hata hata strippklubbsscener i alla tv-serier. Lär komma separat inlägg om detta.

söndag 7 oktober 2012

Recension: The Mindy Project

Jag har skrivit lite tidigare om The Mindy Project, jag tar mig friheten att citera från mig själv:

"Mindy Kaling verkar sjukt schysst och begåvad - har du sett amerikanska The Office känner du igen henne som Kelly Kapoor. Vad folk kanske inte vet är att hon även skrivit 21 avsnitt av The Office och både producerat och regisserat samma serie. När hon började skriva för The Office var hon bara 24 år - yngst, och enda kvinnan i ett gäng på 8 pers. Hon har blivit Emmy-nominerad för ett av avsnitten. Nu har hon pitchat och sålt en serie till FOX - först hette den "It's messy" - nu "The Mindy Project"."

Nu när vi har det avklarat kan vi prata lite om vad jag tyckte om den. Jag känner mig väldigt kluven - först tänkte jag TJO HO och sedan tänkte jag äh men vad fan.

Jag kan först komma ut som ett Bridget Jones-fan. Vi pratar framför allt böckerna, och till viss den första (iiiiinte den usla andra) filmen. Böckerna tycker jag är komiska jävla mästerverk!

Så när det handlar om en romcom-besatt tjej som jobbar som gynekolog/barnmorska (en tjej som i förhandssnacket jämfördes med Bridget Jones), som åtminstone lite lite sticker av från gängse blond trådsmal tjej, som spelas av superroliga Mindy Kaling, med en massa favvosar i birollerna (Chris Messina! Anna Camp! Stephen Tobolowsky!) , så undrar man om något kan gå fel.

Och så sitter jag här, efter två avsnitt, och bara...uuhhh....näe. Jag ska försöka sätta fingret på vad det är.

Först - sluta tjata om hennes vikt. Det är också lite väl mycket män är från Mars kvinnor från Venus-känsla, tjejer är SÅ knasiga och älskar Sleepless in Seattle, och DET kan ju ingen man göra etc.

Men det värsta är att alla karaktärerna är så otroligt osympatiska. Alla är själviska och kalla, maskerat i lustigheter.  Jag skiter i hur det går för Mindy - hon verkar totalt empatilös och rent ut sagt en taskig person - lååångt låååångt från min Bridget. Jag struntar i om hon hittar kärleken - hoppas inte, hon skulle ändå bara vara elak mot honom. Och hennes kollega Danny (Chris Messina som ju var med i underskattade Ephron-rullen Julie och Julia) som det munhuggs med så intensivt att man inte annat kan tro än att dessa två förr eller senare börjar strula - han är också kall och hemsk. Det refereras mycket till Nora Ephrons filmer - och vem är lyckligare över det än jag? - men manusförfattarna verkar ha tappat bort att huvudpersonerna i lyckade romcoms alltid är extremt älskvärda. Jag kräver ingen extrem älskvärdhet. Men lite.

Det här gör mig deprimerad. För det hade kunnat bli så bra! Första avsnittet räddas av ett gudomligt collage där Mindy snabbt svidar om till att bli barnmorska och förlösa ett barn (fast don't get me started på den svinkonstiga sidohistorien om den gravida kvinnan med slöjan som får Mindy att säga till sin sekreterare att hon vill ha fler vita kunder). Om man inte fått se den här lilla biten som visar henne som en proffsig yrkeskvinna hade man tänkt att hon var snudd på störd...

Så är det faktiskt sjukt roliga oneliners. En del är så jäkla bra. En lista hittade jag här. Men igen, vissa citat är å andra sidan rent elaka.

Jag kommer dock ge det ett par avsnitt till.

Bechdel-testet: Klarar av det med nöd och näppe, det är framför allt män Mindy agerar med.

torsdag 4 oktober 2012

Recension: Project Runway Sverige

Hejar hittills på de två längst till höger samt femte från höger.
 Jag måste ju bara skriva om Project Runway Sverige.
Project Runway är en av mina favoritrealityserier som ständigt håller hög nivå - till och med den lägsta nivån är hög. (Förutom senaste avsnittet där de skulle göra bebiskläder som var så dåligt så det förtjänar ett eget inlägg. Sexistiskt, irrelevant, meningslöst aaargh).

Jag har sett alla amerikanska PR - ett par av säsongerna flera gånger. Alla Project Runway All Stars. Alla australiensiska. Alla kanadensiska.

(Fy det känns hemskt nu när jag skriver det, fatta hur många timmar det är - jag ska skaffa mig ett liv. Sen.)

Så jag är tamejtusan en expert. Nu undrar jag - och det är en ärlig fråga - hur likt måste det vara det ursprungliga formatet? Självklart är det så att det ska vara si och så många deltagare, och att det är en viss typ av utmaningar, look, grafik, scenografi, jury och så vidare - annars blir det ju ett annat program.

Men svenska Project Runway är. exakt. som. det. amerikanska. Det är därför jag undrar - vill inte sitta och hacka hacka här om det ingår i villkoren att köpa formatet att det måste vara på pricken likt.

Men vinjetten?! Där deltagarna säger någon slags Google Translate-översatta säg som "Jag är fashion!" vem fan säger så i Sverige?! Och som en klonad blond programledare. En klonad trevlig vithårig äldre gentleman som mentor?! En "hylla" från ett internetklädföretag med muppiga skor?
En utmaning som är gjord intill förbannelse i originalet - komplett med att deltagarna ska riva ner gardiner som tyg i välkomstrummet där de har fått champagne men-surprise-nu-får-ni-redan-en-utmaning?! Puff inför nästa avsnitts tema - daglook till kvällslook (en klassiska PR-utmaning? Kom igen. Klär vi oss så i Sverige? Talar vi så?

Tja det kanske vi gör. Och kanske har kanalen Lifetime Television mycket detaljerade kontrakt över hur likt det ska vara. Men det här blev lite tråkigt och förutsägbart FAST:

Det var en proffsig produktion. Superbra castade deltagare (som delvis höll hög nivå och som var roliga personligheter) och jury + mentor (sorry Sofi Fahrman, du är säkert jättebra på ditt jobb och fantastiskt bra och trevlig men för mig blir du bara en prinsessan Madeleine-kopia med förutsägbar stil). Duktiga personer inblandade i att göra programmet.

Produktionen är snygg, liksom...opinsam. Vilket är ett bra betyg. Sverige behöver inte skämmas över sin version som säkerligen var dyr men självklart långt ifrån så dyr som de andra ländernas.

Så om man inte som jag knarkat ner sig och kan det ursprungliga formatet liite för bra och utantill så tycker jag man verkligen borde gilla det här. Därför extremt konstigt med de låga tittarsiffrorna (drygt 200 000), det har ju varit världens reklamkampanj, det har snackats massor...det måste bero på att målgruppen, vad kan det vara, 15-25 eller nåt, bara tittar på play-tv. Och att inga äldre vuxna hittat hit. Alla sitter väl bara och tittar på uttjatade folkkära mat- och bakprogram.

En trist sak är jury-tjatet om att "det här kan jag se i affärerna", "det här såg jag på många catwalks" - i amerikanska tycker juryn att de är tråkigt att se något de redan sett mycket, vilket är lite roligare. Det är inte meningen att det ska vara något man ser i affärerna. Eller berömma ett stilgrepp man sett mycket på catwalks. Det är alltså lite annan inställning till vad de vill att deltagarna ska göra. Jag litar inte heller på Fahrmans smak som känns så jäkla vanligt stekig, med sitt blonda hårsvall och höga klackar och Stureplanslook (undrar om hon har en dunväst också) och hon har ju byggt en hel karriär på reportage som "hitta den perfekta jeansrumpan" (HAT-uttryck).

Ett sista miniklag - om ni nu kopierar det ursprungliga formatet in till förbannelse - hur kunde ni missa de uppenbara ordvitsarna?! Heidi har ju så klart "one day you're in - the next day you're out" osv.

Hallå rimma på "vinna - försvinna" eller "ena dagen är du en succé - andra är du passé"!

Och klänningen som vann var horribel. H-o-r-r-i-b-e-l. (Nej kan inte göra bättre själv, kan inte sy. Men kunde jag sy skulle jag inte sy fiskgälar runt höfterna på ett par 80-tals bubbelgardiner).

Kolla mitt engagemang! Jag kommer lätt fortsätta att se. Och jag har lovat att inte avslöja vem som vann...