Recension och lektion: Wermland forever

En formidabel twitterstorm bröt ut under första avsnittet av Wermland forever. Folk verkade kanske inte tycka det var dåligt lika mycket som de hade känslan av VADFANÄRDETHÄR?!

Är det reality? Är det drama? Är det, som någon uttryckte det, Bullens brevfilmer (inte håna Bullens brevfilmer säger jag)?

Själv fågelholkade jag mig också genom det första avsnittet, men har funderat en del på det.

Hrmmhrmm! Lärarinnerösten, nu kommer tv-lektion:

Vi är i Sverige inte vana vid den här formen av tv, alltså svengelskan ”skriptad reality” eller kanske mer korrekt ”manusstyrd reality”. I USA och England finns däremot The Hills, Laguna Beach, The City, Made in Chelsea och The Only Way Is Essex.

Nu är ju vanlig reality mer eller mindre också väldigt styrd hela tiden, det sitter alltid en redaktör som bestämmer vad karaktärerna ska få göra, en inslagsproducent som föreslår och lirkar fram det de vill att de medverkande ska prata om.

Men här är det mer än så – i skriptad reality kan det vara verkliga händelser som kanske utspelade sig någon helt annanstans, eller som inte alls har hänt, som deltagarna i realityn helt enkelt ska skådespela upp.

Wermland forever består av helt vanliga realitydeltagare, sådana som på tv-språket kallas ”starka karaktärer”.  De verkar rätt schyssta. De gör inte så mycket. De super lite. De går till frisören. De tittar på lägenheter. De gillar alla (eller gör de det) Viktoria.

Det råder ingen tvekan om att mycket, det mesta, av dialogen är spelad. Och jag kan på ett sätt känna att det är en ärligare form av tv än den försåtliga vanliga realityformen. Som tittare är det ofta svårt att veta hur inslagsproducenten manipulerat personerna säga det som de säger, och omöjligt att veta hur redigerare klippt ihop material så den medverkande i fråga ofta framstår som bananas om de inte var det från början. Om man inte själv jobbar med tv kan det vara svårt att se vad som är dokumentärt och vad som är frammanipulerat. Här är det ofta tydligt.

Men vad tyckte jag då?
”Det var väl harmlöst” var en tanke som dök upp, även tanken ”jag kommer inte se en sekund till av det här”.
Det kändes som en jättelång, jätteironisk reklamfilm gjord av hippa reklambyråsnubbar som skulle sälja någon produkt till storstadspersoner. Lite som Norrlands Guldreklamerna med tokroliga loveable hockeyfrilletyper. Cyniskt Stockholmsmedietänk helt enkelt. Det gör mig deppig att Karlstad kommun har pyntat in 150 000 surt förvärvade kronor. Jag kan bara ana vad folk har sagt för att sälja in idén till dem. Jag gissar ”bla bla starka härliga färgglada karaktärer, bla bla tar del av det som Karlstad har att erbjuda bla bla visa upp för Sverige vilken härlig stad det är”.

Däremot, att folk stör sig så mycket på ”dåligt skådespel” - herregud det är ju inte skådisar, så hur kan någon förvänta sig strålande skådespel? Då var det tråkigare att behöva se kameran slicka i sig en stringklädd kvinnostjärt och vara med på en vaxning, och götta sig i bikinibilder på poolpartyt som hela avsnittet kretsade kring. Eller de vansinniga telefonscenerna som var så onaturliga, med splitscreen och allt.

Men jag misstänker att så fort som folk vant sig vid den här formen så kommer nog fler titta på Wermland Forever, och gilla det. Nu var det floppiga 111000 som såg, jag tror det kommer bli mer med tiden. De medverkande marknadsförs så in i bomben, egna bloggar och dyker upp överallt. Skåda födelsen av 20 nya deltagare i framtida realityserier.

Själv tycker jag det var roligast att ta del av Karlstadbors kommentarer i stil med ”OFTA man i regnet skulle ses på bryggan utanför CCC”. Alltid lär man sig något.