fredag 16 mars 2012

Recension: Missing


Vad är det egentligen med USA, action, och föräldraskap? Mången serie och film har jag velat kräkas på efter att tvingats ta del av otaliga I love you Mom's och I love you Dad's och tjofaderittan vad barnen älskar päronen tillbaka och I Love YOU MOOOM.

Inget fel på det i sig, men jag tror man förstår att barn och föräldrar älskar varandra utan att det amerikanskt tårfullt måste uttryckas oavbrutet (Falling Skies tex, blev ju outhärdligt).

I Missing spelar en stilig Ashley Judd MAMMA Rebecca Winstone. I en tillbakablick ser vi hur hennes man sprängs i luften, men den tioåriga sonen Michael klarar sig som genom ett under.

 (Stackars Sean Bean som spelar mannen. Alla hans roller slutar med att han blir ihjäl-pilbågad, halshuggen och sprängd på löpande band!)

Nutid. Becca har fått en lite tantigare frisyr, Michael är nu 18 och börjar plugga på arkitekthögskola i Rom. Innan flytten blir det ångestfylld separation från MAMMA och det läggs orimligt mycket tid (inte supersubtilt upplägg där) på att Michael visar upp en hemlig kod som betyder att han älskar henne - "om någon av mina kompisar ser att jag textar dig". Gissa om den hemliga koden kommer väl till pass senare!
Och senare är lika med ganska snart: den uppenbarligen klängige Michael som orealistiskt videosamtalar regelbundet med Becca (MAMMA!) slutar plötsligt höra av sig.

Becca åker till Rom. Son försvunnen! I hans lägenhet dyker dock obehaglig man med pickadoll upp. Hur ska det gå för mamma Becca i sin rosa cardigan? Mycket bra visar det sig! Inte speciellt mamma-aktigt spöar hon överraskande ner skummis med hjälp av klädgalge och stryper honom med sladd. Vi får veta att Becca varit topp-CIA-agent - hennes uppsprängde man likaså.

Nu är hon jagad både av skurkar och av CIA som vill ta fast henne. CIA lyckas för ett litet tag ha henne i sitt grepp, men hon vill inte kännas vid att hon är agent, hon är framför allt MAMMA (“I am not CIA, I’m a mother looking for her son!”). Och denna mamma tänker inte låta någon stå i vägen för henne i jakten på den kidnappade sonen.

Missing känns efter första avsnittet som en ganska ordinär men okej spion-action historia, där den stora grejen är att den tuffa agenten alltså är mamma, vilket bankas in i oss på ett lite tröttsamt sätt. Tyvärr är serien även humorlös.

Många har dragit paralleller mellan Missing och Alias (var besatt av den sistnämnda), men bara för att det är kvinnliga kick ass-agenter (varav en som sagt före detta framför allt MAMMA) så vet jag inte varför man gör den parallellen.

Judd till skillnad från Jennifer Garner i Alias slipper bli oavbrutet utklädd i porriga små utstyrslar. Det tackar vi för.

 Man har inte sparat på slagsmålsscener, och eftersom jag tycker det är tråkigt är det ett minus. (De är så oerhört mörka också! Man ser ju inget!) men många andra gillar säkert dessa välkoreograferade fajtingscener, där Judd gör sina egna stunts.

Judd är förövrigt bra i sin roll, ingen kritik där.

Man har också till skillnad från Alias faktiskt spelat in serien i olika europeiska städer, vilket gör att Missing ibland känns mer film-lyxig.


Jag tillhör dem som gillade Alias vem-är-ond-vem-är-god-tvistar. Jag tror tyvärr inte att vi i Missing inte kommer få ta del av den typen av halsbrytande intriger, men däremot kan vi nog se fram emot tillbakablickar där Beccas CIA-förflutna rullas upp.

Möjligen kommer jag ge Missing en chans till, ett avsnitt till, om jag har tid. Men någon ny Alias är det icke.

Går på ABC i USA. Har premiär på Kanal 5 18 mars.


Bechdel-testet: Nej. De korta stunder Becca pratar med en annan kvinna handlar det enbart om hennes son dvs en man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar