Recension: premiären av Kontoret

Det är svårt att försöka hålla sig neutral och göra en rättvis recension av Kontoret när jag är en fanatisk The Office UK och The Office US-älskare.

Jag tänker på att US-versionen även den i början kändes som en lite sämre kopia, innan den släppte de brittiska manusen och fann sin egen form, och blev helt fantastisk.

Vi börjar med att vara trevliga!

Saker jag skrattade (åtminstone småfnissade) åt: det var kul med jobbigt bord som ska höjas och sänkas. Många av de mindre birollerna kändes trovärdiga och roliga, till exempel Mahmod gjorde en Office-karaktäristisk himlande blick. Min kompis skrattade åt iPaden i kopiatorn (inte jag). Jag skrattade åt "hej då Stalin" (inte kompisen). Fotot och miljön var som det skulle vara.

Saker jag inte tyckte funkade: Chefen Ove var inte riktigt Ove-karaktären. Och inte riktigt David Brent/Michael Scott-karaktären. Det hamnade i någon slags mellanläge. (Redan från början AVSKYDDE jag idén att det skulle bli som ett slags spinoff till Solsidan. Enbart publikfrieri.)

Erik, dvs Tim/Jim, känns hittills inte alls speciellt älskvärd eller rolig. Therese, dvs Dawn/Pam kan jag säga detsamma om. De kanske skulle fått mer utrymme? Kemi mellan dem - nej. Hade också behövt mer tid än ett enda meningsutbyte. Jag hakade dessutom upp mig på att de hade gjort Thereses pojkvän alltför svenne-puckad, det känns inte som en chans att Therese skulle var ihop med honom.

Var är alla menande blickar in i kameran? Var är sympatin för Erik och Therese? Var är pinsamheten, den som göra att man skriker av fasa/förtjusning och ropar nejnejnejnejnejNEJ till tv:n!?

Jag tyckte faktiskt nästan synd om skådisarna, det kändes som att de kämpade så hårt med vad de hade att utgå från. Jag vill inte vara sur och pessimistisk, därför säger jag att jag hoppas att det tar sig. Att man går längre ifrån de brittiska manusen, det går ändå inte att göra en bra remake. Skapa något nytt. Jag håller tummarna. Kom igen. Jag ger inte upp än.