tisdag 17 januari 2012

Enlightened och Laura Derns hysteriska hiss-scen

Enlightened är en serie som lever lite i det fördolda känns det som. Jag började titta på den enbart för att det var den serien som HBO meddelade skulle fortsätta medan How to make it in America, Hung och Bored to death skulle yxas.

Det är egentligen konstigt att man inte hör om den mer, då man har stor-stor namnen Luke Wilson och framför allt Laura Dern i huvudrollerna.

Nu fick Laura Dern en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll komedi/musikal (weird bara det, vad är det för kategori?!) och även om jag, som jag redan sagt här, verkligen hade föredragit att Amy Poehler fått den för Parks and Recreation, så är Laura Dern SJUKT bra i Enlightened. Kolla major meltdown här, hisscenen från första avsnittet:



Hehe.
Enlightened handlar om Amy som har ett toppjobb och en hemlig romans med en kollega, blir degraderad, hånad, får ovannämnda meltdown, åker på hippie-meditations-retreat på Hawaii och kommer tillbaka fylld med goda föresatser om att bli en bra och harmonisk människa som gör gott. Hon vill gärna ta med alla andra på den resan. Tyvärr har hon nu blivit förflyttad till värsta tänkbara avdelningen på sitt gamla jobb, en källare fylld med freaks där arbetsuppgifterna är mördande tråkiga. Chefen spelas av Timm Sharp, Marshall från Undeclared, bara en sån sak!

Amy är också bankrutt, och tvingas bo hemma hos sin mamma. Hennes sekreterare har fått hennes gamla fina kontor, hennes exman (Luke Wilson) visar inga tendenser på att skärpa sig, och allt som allt blir det svårt för Amy att fortsätta känna sig så där härligt harmonisk och balanserad.

Visst låter det kul?

Tyvärr blir det inte så himla kul. Vissa delar gillar jag verkligen, som scenerna från hennes jobb. Men det är som att jag inte förstår serien. Är den ironisk och driver med alla självhjälpsteorier? Eller inte? Den är inte tillräckligt komisk för att vara komedi - och inte tillräckligt dramatisk för att vara drama. Helt plötsligt kommer det jättelånga partier med Amy som tittar på solnedgång eller paddlar kanot och har inre monologer som är skittrista kvasifilosofiska utläggningar som inte alls är på skämt.
Jag tycker till och med att trailern för första säsongen känns lite schizofren.




Skruva upp serien några grader och ta bort alla bilder på harmonisk jättesköldpadda så blir det bra.

4 kommentarer:

  1. mm... tycker du letar lite fel saker på fel ställen. jag har tänkt att enlighteneds bästa stunder, som campingavsnittet och öht samspelet mellan dern-wilson, har drag av alice munros noveller; eftertänksamma betraktelser över tillvaron; man har medgångar och motgångar och sen kommer nästa dag och sen nästa. att de flesta människors liv varken är framgångssagor lr tragedier, utan ganska strävsamma existenser där slumpen emellanåt stormar in och kastar om.

    skulle tippa att det är åt det hållet dern och mike white siktar. att amy ska vara småjobbig, inte särskilt rolig och inte överdrivet smart, men ändå en god person som förtjänar respekt och sympati. och att historien ska treva sig långsamt framåt snarare än att stegras mot ett crescendo. återigen som munros (lr lorrie moore för den delen) noveller, som ju ofta slutar abrupt, utan upplösning.

    ett försök till ett mer litterärt berättande, kanske man kunde säga. att serien på så vis är lite av ett test lär haft inverkan på beslutet att ge den en säsong till.

    rolig kuriosa-poäng är f ö att amys mamma i serien spelas av derns mamma, diane ladd.

    /lj

    SvaraRadera
  2. Jag har faktiskt läst andra som tycker precis som du - att det är just det där eftertänksamma och filosofiska som är det bästa med serien - jag gillar tyvärr inte det...

    Kanske började jag med helt fel förväntningar efter öppningsscenen, jag var så inställd på tydligare komedi och kände bara neeeej när det blev sköldpaddor och betraktelser i solnedgång som jag tyckte var som hämtade ur en självhjälpsbok - men jag kanske bara är cynisk.

    Jag tycker att de bästa ställena är när man vrider sig för att det är så jobbigt - som när hon ser de fd kollegorna äta lunch till exempel.

    Oj jag visste inte alls att det var Laura Derns mamma som spelade hennes mamma! Tack!

    SvaraRadera
  3. hehe det är förstås inte amys monolog i sig som är bra/intressant, den består ju som sagt mest av de vanligaste new age- och postitivt tänkande-klichéerna, utan skildringen; en slags ömsint satir av en person som famlande försöker skapa mening och harmoni i sitt liv med den typen av nonsens. så kör hon in i väggen när verkligheten inte motsvarar teorin, men når efterhand ändå någon slags insikt. white/dern driver med amy, men tar ändå hand om henne, det är fint tycker jag. och det är nog den vagheten; osäkerheten om var handlingen och karaktärerna är på väg som tilltalar mig mest med serien.

    /lj

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint skrivet.
      Jag tror jag faktiskt blev mer sugen på att titta vidare efter att ha läst dina kommentarer om serien!

      Radera