En kalkon i cape

Herregud. The Cape. Det här var så fasansfullt dåligt att jag inte kan komma på när jag senast såg något så extremt misslyckat!


Det hade gått ca 20 sekunder innan kompisen jag såg avsnittet med utbrast: ”men vad ÄR det här?!” och innan förtexterna rullat klart var det min tur att undra ”är det här en kalkon eller?”

Alltså ett så dåligt manus, så kassa skådespelarinsatser och en sådan lam och klyschig intrig. Vilket jävla skämt. Det enda jag kan jämföra med är den riktigt gamla Batmanserien, ni vet med färgglada seriebubblor där det stod PANG KRASCH BOM och med kulisser i papier mache som skakade när någon gick över studiogolvet.

Fast tänk er en sådan helt totalt humorbefriad, utan självdistans, och man får inte ens se ordet PANG tvärs över skärmen.

Handling. En superreko polis (”all I wanna be is a cop” är en typmening som sägs om och om igen) har en söt fru och en härlig liten son (kräkvarning, det är MYCKET ”I love you daddy:s” som levereras av otäckt amerikanske skådespelarbarn).

Polisen, Vince, sätts dit för ett mord han inte begått, och stan (Gotham City-liknande) tror dessutom att Vince är död. Men det är han inte, surprise! Han har hamnat hos ett oförklarligt cirkussällskap/bankrånare, som lever på ett övergivet nöjesfält, där cirkusdirektören/ledaren lär Vince allt från cirkuslivet som till exempel ducka för knivar, trolla bort sig i ett moln av rök, hypnos och inte att förglömma, använda en legendarisk cape (”made out of spidersilk”, varför man nu hade en sådan i lagret) som ett slags vapen och förklädnad i ett. Nu ska Vince ”Call me…THE CAPE!” hämnas på bovarna.

Logiska luckor, pinsamma repliker, misslyckade karaktärer – jag kan inte hitta EN ENDA försonande detalj som gör att man på något sätt skulle kunna utsätta sig för att se det här pekoralet igen. Jag blir fan arg när jag tänker på hur mycket pengar som gick åt att göra den här SKITEN.