Ä-ä-ä-äntligen har den kommit. Girls, på HBO. Jag har tjatat om den här på bloggen åtminstone vid tre tillfällen, och idag, ja, jag såg första avsnittet på arbetstid med arbetskamrat ty jag kunde ej hålla mig.
Superkort vad serien handlar om:
fyra tjejer, runt 24 år, bor i New York och försöker veta vad de vill, förhållanden, jobb etc. Den tar avstamp i att Hannahs, huvudpersonens, föräldrar har fått nog av att försörja henne medan hon har oavlönad praktik på ett förlag och försöker skriva en debutroman.
Tänk dig den ploten och tänk bort varenda klyscha som du får upp i huvudet när du läser detta. Det är en så rolig och välskriven och sorglig och jobbig och pinsam (sex-scenen med Hannahs äckliga pojkvän!) serie att den är allt jag förväntat mig.
Lena Dunham, ditt lilla underbarn, som inte bara co-producerar (de andra är bland annat Judd Apatow och Jenni Konner som gjorde min favvo Undeclared med Apatow) utan även skriver, regisserar och spelar huvudrollen. Med den äran.
OCH HERREJÄVLAR VILKEN LÄTTNAD ATT SE FOLK SOM SER VANLIGA UT. Hannah och hennes kompisar ser ut ungefär som folk gör mest, både vad gäller kropp som nylle. Det är så långt ifrån de kvinnor/tjejer vi är vana att se på både lilla och stora duken att ni anar inte.
Allt ser rätt vanligt ut. Det är New York, men ett ganska grått och oflashigt New York. Till och med hipsterlägenheten med cykel på väggen ser skitig ut. De bor i Greenpoint, Brooklyn, inte West Village. De har vanliga kläder och inte outfits som är Dior-vintage.
Visst, det är en rolig och smart dialog, men inte så där bananas sitcom-vass och witty konversation som känns helt otrolig.
Det är sexscener som får en att vilja hålla för ögonen och öronen (vilket vi gjorde), ljusår från smickrande vinklar och ljussättning, utan "warts and all" som man brukar säga.
Jag har ett klagomål: två scener kändes som att de nästan var helt tillkrystade vänner-som-är-så-OTROLIGT-avslappnade med varandra: en scen där en av tjejerna sitter på toaletten, pratar med en kompis samtidigt som räcker henne toalettpapper, samt en badkarsscen, där en kompis sitter på badkarskanten och rakar benen med en rosa rakhyvel, den andra sitter näck i badkaret och äter en cupcake. Det var som att man klämt in tjejvänskapklyschor alldeles för hårt där - men fortfarande, dessa scener är lååååååångt ifrån till exempel Sex & the Citys färgglada sexiga donnors umgänge.
SATC är absolut en serie som jag älskar för övrigt. Och som man tar upp även i Girls, ett hommage till en serie som Girls-tjejerna växte upp med och dessutom en liten blinkning till alla som gör jämförelsen mellan de serierna.
Men GODDAMMIT vad de pratar fort och sluddrigt! Första halvan av avsnittet satt vi och sa VA VA VA VA vilket var sorgligt då dialogen är så välskriven att man hajar att man missar massor. Ett tips är alltså att se med engelsk textning.
Kortkort fler saker jag gillade:
Hannahs mamma, Freaks and Geeks-mamman spelad av Becky Ann Becker.
Fin musikläggning. Sista låten Wishes and stars till exempel.
Scenen med Hannahs chef när hon försöker bli anställd.
Ambitiösa tjejens rys-förhållande med sin snälla överälskande pojkvän.
När Hannah säger "I think I am the voice of my generation. Or at least a voice of a generation."
Det är så gott som klart att det bli en andra säsong av Girls.
(Uppdatering: Nu är det klart och det blir en säsong 2!)
Tv-våren är räddad!!!
yes håller med, mkt bra. men ändå synd att den är så vit och rik.
SvaraRaderahttp://www.alternet.org/story/154957/why_im_deeply_skeptical_of_hbos_super-hyped_show_girls?
http://www.vulture.com/2012/04/anatomy-of-a-backlash-tracking-the-arguments-about-girls.html
Äh jag köper inte den kritiken du länkar till...
RaderaVarför måste just Girls leva upp till exakt allas förväntningar? Varför måste just den serien spegla all mångfald? När den redan gör en insats att på ett mycket ärligare sätt visa hur folk är, ser ut och agerar, så får den ändå så mycket skit helt plötsligt!
"Det finns inga latinos i Game of thrones". "Det finns ingen handikappad i Dexter". Se där några serier som inte heller lever upp till mångfaldskrav, som inte får artiklar som ägnas om deras tillkortakommanden vad gäller att spegla alla olika individer i ett samhälle.
Ja Girls skulle kunna handla om fattiga tjejer från arbetarklassen, nu gör den inte det, av anledningen till att Lena Dunham skriver om det hon känner till. Man kan lika gärna (hellre) klaga på klassamhället som står i vägen för att inga icke-vita arbetarklasstjejer får chansen att skriva manus för tv. Girls känns ju banbrytande genom att ge ärliga (-re) porträtt av unga kvinnor, så varför måste den uppfylla allas krav på identifikation? Då kan man väl göra en ny serie då istället för att hata på Girls!
Och att folk klagar på att karaktärerna är gnälliga JA MEN DET ÄR JU POÄNGEN. Det är ju meningen att man ska tycka det, det är inte förskönande, Hannah är ingen hjältinna på det sättet. Och btw, varför får män i serier bete sig som svin och inte få samma typ av skit för det? Då är de ju bara sköna dudes, alltså, Tyrion, Don Draper osv...
Du gillade ju serien, så det här svaret var mest ett utlopp för en frustration jag känner när jag läser vissa grejer som sägs på Twitter och så...
jupp jag gillar som sagt och kritiken är inom ramen för det. men alltså, eftersom kontexten är realistisk samtidskildring av ny, en stad som i stor utsträckning defineras av mångkultur, och man utger sig för att vara fubu (det var dunham själv som sa det) och serien sedan skildrar 1% - samma 1% som alltid - är det inte särskilt konstigt att besvikelsen och kritiken kommer.
SvaraRaderahttp://shana--e.tumblr.com/post/21256186039/ive-said-and-read-so-much-about-the-premise-of
http://shana--e.tumblr.com/post/21310527296/theres-something-unfeminist-about-expecting-a
vilket gjort att girls hamnat i debatten om cultural whitewasing och dominansen av vita rika inom film/tv.
http://jezebel.com/5896688/i-see-white-people-hunger-games-and-a-brief-history-of-cultural-whitewashing
konstnärligt sett gör dunham förstås rätt att stanna "uber-white". seriens styrka är att hon är intimt hemtam med ämnet och kan laborera, leka och driva med med karaktärer, uttryck/jargong, miljöer etc. skulle hon vidgat perspektivet, börjat lyfta in karaktärer från andra sammahang etc hade det antagligen skett på bekostnad av det genuina.
så det går att hävda att 1%-kritiken inte direkt berör dunham på det sättet utan snarare efterlyser en liknande skarp och underhållande blick från andra sociala skikt elr mer översiktligt. vilket förstås vore toppen, problemet är väl bara att toppklassiga författare och dramatiker inte växer på träd.
(Först: vad bra och intressant du skriver! Jag känner mig som en stilistisk schimpans helt plötsligt.)
RaderaNär jag läser artiklar eller blogginlägg som de första adresserna du länkar till får jag exakt den känslan som när bekanta har anklagat mig, mycket övertygad och engagerad feminist, för att ändå inte duga, inte fatta, inte vara en RIKTIG feminist eftersom jag inte kommer från arbetarklassen. Eller har ett handikapp. Eller för att jag är hetero.
Jag får alltså inte uttala mig om problem som kvinnor/tjejer har FÖR VAD VET JAG, jag har ju ändå en så privilegierad bakgrund att jag inte har rätt till att vara en fullgod feminist.
Jag FÖRSTÅR att om man som ickevit lackar på att man max får nöja sig med en biroll. Eller som homosexuell, rullstolsburen,osv) men det är så jäkla typiskt att det är just en serie som faktiskt gör en ansträngning att inte vara så klyschig och stereotyp som framför allt får klä skott för att det är vitt vitt vitt i tv:ns och filmens värld.
Hon är helt enkelt en ny, uppfriskande röst, och hon ska bara skämmas för att hon inte tar på sig alla problem och all diskriminering i hela världen.
Sedan är whitewashing en otroligt viktig diskussion - men att just Lena Dunham och Girls får ta den smällen känns fruktansvärt orättvist!
(ah tack, och detsamma!)
Raderaokok jag förstår. och håller med. de där argumenten att man bara kan kritisera från insidan är alltid lika tröttsama och befängda. skulle sluta med nån slags pseudo-solipsism där ingen kan ha åsikter om annat än sig själv.
förstår också att frågan är infekterad på ett annat sätt för dig. för mig blir debatten snarare ytterligare en intressant aspekt på serien, något som tillför en nivå till upplevelsen. för det är en bra debatt tycker jag, konkret och belysande.
men tvivlar på att dunham och girls kommer få bära nåt slags hundhuvud. i längden troligare med motsatsen isf, att girls kan komma att användas som ett argument för att kvalitet är universell, att ett verk om det är är tillräckligt bra kan transcendera genregränser och kulturella och sociala skiljelinjer. i synnerhet eftersom den med stor sannolikhet kommer bli stilbildande och lär inspirera många efterföljare.
från det ena till det andra så är det roligt att notera hur dunhams film tiny furniture från 2010 fungerar som en slags prequel till girls. miljön, dialogen... och flera skådespelare o karaktärer från filmen som följer med till serien.
SvaraRaderagillar den mkt, får väl se men än så länge mer än girls. lite mer navelskådande intellektuell. mumblecore (t ex andrew bujalski) möter metropolitan och tja... lorrie moores noveller kanske? (lorrie moore skrev f ö om girls i new yorker för ett par veckor sen http://www.newyorker.com/online/blogs/culture/2012/03/lena-dunham-girls-hbo.html )